Jag klagar en hel del. Sanningen är nog att jag klagar mest hela tiden istället bara för att bita ihop. Inom mig klagar jag och skriker på mig själv hela tiden och självklart går en del av det ut över min bättre hälft som vill mig så väl, som alltid vill få mig att må bra. 

Jag menar inget illa, men ibland råkar det slippra ut ur min strupe, det blir för mycket ibland. Alla idiotiska tankar man drar på sig om dagarna. Men det är svårt. Svårt att slänga ut alla positiva känslor på en människa, det är som när man visar sig helt naken för en person för första gången. Så obekvämt och jobbigt att man hellre bara gräver ner sig i ett hål för att slippa se i deras ögon att man är fet och äcklig. 

 

Hur kan det vara så lätt att vara iskall än att vara så glad och otroligt gullig mot en människa man verkligen älskar? 

 

Önskar jag kunde få honom att verkligen förstå hur mycket jag älskar honom. Han är verkligen inte som någon annan kille jag träffat förr. Han är snäll, så galet gullig mot mig. Han vill det bästa för mig och han bryr sig verkligen om mig. han skulle aldrig medvetet göra mig illa på något sett. Han bryr sig helt enkelt om mig. 

 

Som ibörjan när vi precis blivit tillsammans och han kysste mig i en mataffär. Vanliga människor skulle tycka det var vardag, men inte jag. Jag blev helt ställd, tyckte det var lite pinsamt och blev lite skrämd samtidigt. Jag hade aldrig någonsin stått i en affär och fått en sån fin kyss förut. Eller som när han vill hålla min hand när vi går på stan, min första tanke var verkligen "vad håller han på med?".  Men egentligen är det inte konstigt alls att kyssas och hålla händer. Men jag var så van vid annat att jag inte visste bättre. Han har verkligen visat mig vad kärlek är, för nu klarar jag mig inte utan det, utan honom. Han skulle aldig någonsin kyssa en annan tjej och sen inte höra av sig på två månader. Han skulle aldrig smsa sina ex om hur fina de är, eller skriva till andra att de borde träffas och hitta på "saker". Jag kan verkligen lita på honom, han är det bästa jag har och jag önskar verkligen det fanns ord att beskriva för honom om hur mycket jag verkligen älskar honom. Jag kan verkligen vara mig själv med honom, säga vilken sorts glass jag är sugen på utan att tycka det låter fånigt, kolla på barnfilmer och inte bli retad. 

 

 jag hoppas jag en dag finner orden som får honom att förstå hur mycket han verkligen betyder för mig. 

För jag älskar honom.<3

 

 

 

Tillbaka på ruta ett. Jag orkar inte mer, alltid ruta ett!

Varför kan inte jag få komma till nästa nivå någon gång? Är det något seriöst fel på mig som gör att folk ratar mig fast jag gör mitt bästa? Jag vet inte vad jag gör fel längre, allt jag vill är att ha en fast punkt jag kan känna mig trygg vid, varför kan jag inte bara få hitta den punkten och börja bygga upp mitt liv igen? 

 

Jag tar det för hårt jag vet, livet är hårt och tillslut kommer det gå för mig med.. Men jag orkar inte kämpa mera.

Jag orkar inte bo i en lägenhet med en person jag knappt känner som jag inte ens kommer överens med. Som tänder lampor när jag vill sitta i mörkret, som ställer sig och diskar när jag vill ha det tyst för att jag snart lägger mig ner och gråter. Det är så ensamt, allt jag har här just nu är ensamhet, och jobb. Kanske är det dags att flytta hem igen, men vad finns där?

Jag känner inte igen mig själv längre, jag skäller på min pojkvän som aldrig förr och jag är irriterad och less konstant. Jag önskar att jag aldrig flyttat hit.Jag önskar jag vore en annan människa. Jag önskar att hela muren var riven. Efter alla dessa år står den hel med ett par rispor i. Finns inte en chans att jag kan bryta ner den. Alltid samma tankar om hur kass jag är, att inte komma någon för nära eller berätta precis allt om dig till någon. Att alltid tro att personer ska skratta åt dig. Höra av alla att du inte säger något när det enda du gör är skriker innombords.

 

Jag behöver något positvit besked snart, annars kommer jag bli ett vrak.

 

Hej igen min ensamma dammiga blogg. 

 

Jag kämpade verkligen hårt för att få mig så perfekt som möjligt där ett tag. Ett tag hade jag nästan lyckats. Men nu har jag trillat tillbaka i mörkret. En del av mig säger att det är dags för mig att ta tag i mitt liv igen, precis som förr. En annan del av mig säger att jag kommer förstöra allt annat i mitt liv och jag försöker. Jag mår helt enkelt inte bra längre. Jag måste få tillbaka mig själv som jag var tidigare. Det var på den tiden jag var lycklig med mig själv. 

 

Även om världen runt om mig har ändras enormt och blivit perfekt står jag fortfarande i det där djupa hålet och bara trampar. Ju mer jag trampar desto djupare faller jag. 

Jag har flyttat ifrån allt det trygga, allt som jag känner mig trygg i har jag lämnat bakom mig, i ett annat land. Här finns bara jag och en massa ansvar. Jag vill bara krypa ihop och bara gömma mig för världen, medans den andra delen vill vara stark och visa att jag klarar det här. 

 

Men alla där ute vet, bor man själv hamnar man i de där gamla tankarna igen, de där sköna tankarna att man behöver inte äta, du sparar pengar om du inte äter.. Om du äter kan du lätt sätta fingrarna i halsen och bara spy upp allt igen. Men det är då man måste tänka om, är det verkligen värt det ? 

Och sanningen just nu är nog.. Det är värt det.