Tillbaka på ruta ett. Jag orkar inte mer, alltid ruta ett!

Varför kan inte jag få komma till nästa nivå någon gång? Är det något seriöst fel på mig som gör att folk ratar mig fast jag gör mitt bästa? Jag vet inte vad jag gör fel längre, allt jag vill är att ha en fast punkt jag kan känna mig trygg vid, varför kan jag inte bara få hitta den punkten och börja bygga upp mitt liv igen? 

 

Jag tar det för hårt jag vet, livet är hårt och tillslut kommer det gå för mig med.. Men jag orkar inte kämpa mera.

Jag orkar inte bo i en lägenhet med en person jag knappt känner som jag inte ens kommer överens med. Som tänder lampor när jag vill sitta i mörkret, som ställer sig och diskar när jag vill ha det tyst för att jag snart lägger mig ner och gråter. Det är så ensamt, allt jag har här just nu är ensamhet, och jobb. Kanske är det dags att flytta hem igen, men vad finns där?

Jag känner inte igen mig själv längre, jag skäller på min pojkvän som aldrig förr och jag är irriterad och less konstant. Jag önskar att jag aldrig flyttat hit.Jag önskar jag vore en annan människa. Jag önskar att hela muren var riven. Efter alla dessa år står den hel med ett par rispor i. Finns inte en chans att jag kan bryta ner den. Alltid samma tankar om hur kass jag är, att inte komma någon för nära eller berätta precis allt om dig till någon. Att alltid tro att personer ska skratta åt dig. Höra av alla att du inte säger något när det enda du gör är skriker innombords.

 

Jag behöver något positvit besked snart, annars kommer jag bli ett vrak.