Jag måste iväg ner på stan. Ner på apoteket och hämta en salva. en salva jag inte vågar hämta ut. en salva jag inte vet om receptet hunnit skickats till deras datorer. Känns som att så fort jag går innan för dörren står det K ordet i pannan på mig och att alla stirrar. Att hon i kassan ska ge mig en sträng sorgsen blick. Att alla ställer sig runt mig när jag står där med min nummerlapp och ska lyssna vad en typ som jag vill hämta ut. Det känns förjäkligt faktiskt.

Visst, egentligen borde jag inte skämmas så mycket men känner mig så äcklad av mig själv varje gång jag ser mig nu.  Mor min jobbar kväll ikväll så jag funderar starkt på att skippa maten. Ta nå viktminskningstabletter (som inte fungerar men som får hjärnan att lugna sig en aning) och senare dra ut och jogga eller dra iväg och gymma. Men först måste jag ta itu med problemet.
Apoteket.
Fan.